snön i början på oktober

En släkting har dött för en månad sen och i helgen var jag på hans begravning. Kyrkan var stor och kall och på kistan låg ett fång av gula rosor. Samma dag som dödsbuden kom fick vi lånelöfte till lägenheten vi senare skulle komma att köpa och jag tänkte på ironin i att dörrar stängs och nya öppnas. På dagen för begravningen faller den första snön. Det är tidigt, för det är knappt början på oktober. Hemma hos honom ser det ut som vanligt, om än något stökigare. Precis som alla andra stuvade han säkert undan stöket lite innan gäster kom över, men ensam var han alldeles vanlig. Städad och intresserad av inredning. Och lite stökig. Han har såklart lämnat efter sig alla sina saker, ingen får ju ta med sig något när man dör. I hallen ligger en drinkvagn o-uppackad i sin låda. Den hade han beställt tills sin stundande födelsedag, det skulle stå champagne på den såklart. Det är vår allas sorg att det inte blev så, och det bör fortsätta vara det för alla gånger som inte blir av. Tanken på livets skörhet kväver vem som helst när en sitter där i en stor kall kyrka och sjunger för någon som är död. Tanken på dörrar som stängs, dörrar som öppnas och att älven fortsätter flyta förbi hans bakgård; den känns orättvis. Livet & Döden. Flaggan som vajar på halv stång under gudstjänsten hissas till topp för minnesstunden. Och syrenen ska blomma igen till våren.